Granatäppelrött

Så här i adventstid får jag en längtan. Efter det där klarröda, men ändå dova, mättade och lysande på samma gång. Resten av året dras jag till det krispigt vita, ljusa, mjukt blåa eller duvgråa. Men det kanske är något med ljuset och de korta dagarna och den kommande kylan som föder min lust att omge mig med det sensuellt röda. Här hemma pryds skåpet av flammande grenar bredvid älskad bild av min vackra gammelmormor.

I mina bilder tycks det röda, i form av granatäpplen, smyga sig in från alla håll. Deras mjukt röda, glänsande kärnor gifter sig vemodigt med adventstidens toner - vintervitt, linnegrått och sammetssvart.

Och då är det väl bara att bejaka sin längtan. Och njuta. 

Tids nog kommer ljuset tillbaka.

Bildseende

Att få bildseende är något magiskt. För mig hände det för sju år sedan när jag köpte min första systemkamera. Det händer något med blicken och med sinnena. De blir skärpta, fokuserade, känsliga för ljus och färger, perspektiv och djup. Plötsligt ser världen lite annorlunda ut. 

Och man drabbas av den stora LUSTEN. 

Lusten att fånga, avgränsa, visa, framhäva, hitta linjer, symmetrier, former - och framförallt att skapa. Skapa bilder som berör. Skapa bilder som får mottagaren att längta, förundras, njuta, minnas, förvånas eller bara får någon att stanna till en stund och betrakta. Det är då det blir magi.

Känner ni igen er?

Efter stormen

När Moder Natur rasar är man liten. Igår ven stormvindarna som vansinniga furier runt huset och skakade rutorna och fick lillkillen att ängsligt krypa ihop i min armhåla och fråga varför stormen är så arg.

Men idag skiner solen.

Runtom hörs grannarna snickra på sina hus där stormens verkningar gjort avtryck. 

Och jag fotograferar det vackra i advent.

Önskar er en fin dag.

Silverskål Day Home, svartvit skål Tine K Home.

I väntan

Det är mycket väntan nu. Väntan på det lilla nya livet. Väntan på vårt nya liv med en ny i familjen.Väntan på juletiden.

Och idag är det advent. Ankomst. Snart är allt här.  

Men inte riktigt än. Idag kurar vi bara ihop oss i soffan med en filt och glögg och lussekatter och njuter. Kanske binder en krans och pryder trappan med doftande granris. Tänder ljus och borrar in näsan i lintottshår och känner doften av nejlikor och kanel och ljuvlig treåring.

Önskar er en fridfull advent.

Stillhet

Stanna upp. Andas. Slut ögonen.

Njut av helgen.

Bild tagen på Löddeköpinge Plantskola.

Generationer

Det kommer lite som en överraskning. Överväldigar en. Det där med att plötsligt uppskatta det man har. Det är något som jag tror obevekligt händer när man själv blir förälder. Att man ser sina föräldrar i ett annat ljus. Att de plötsligen kommer närmre, blir viktigare. Inte bara för att de finns där som barnvakter och stöd när barnen är febriga och ynkliga och jobbet hopar sig. Nej, de blir viktiga för att de utgör en länk. Mellan då och nu. Mellan det som fanns och det som blir. Mellan mig och mitt barn och generationer och minnen.

När jag var liten var mormor min bästa vän. Hon och jag viskade hemligheter i skogarna, bakade kakor av tvållödder och ost, skrattade i solskenet och klädde ut oss till Charles och Diana och var vackra och kungliga och fnittriga på samma gång. Hon kunde se genom väggar med sitt "trollöga" och jag lever fortfarande i tron att hon var lite, lite magisk.

Därför är det så skönt att se min son ta sin mormor i handen och bjuda med henne på utflykt i fantasin för att äta plastmorötter med låtsasketchup, se glädjen och värmen när de kramas och höra deras fniss när de smyckar sig med pärlhalsband för att bli prins och prinsessa.

Kanske kommer min son en dag minnas sin mormor som sin bästa vän. 

Och tro att hon också är lite, lite magisk.

Lite tagen på sängen

Så förvånad jag blev när ni plötsligt dök upp.

Jag som tänkt att smyga lite, skriva för mig själv ett tag, känna efter - lite trevande sådär, 

för att se om det här var något jag vill göra. Helt ofärdigt och snett och kantigt och planlöst.

Och så plötsligt finns ni där. Så fantastiskt roligt. Och oväntat. Hej!

Då är det ju bara att ta tag och börja. Kasta sig lite sådär handlöst ut i havet och

hoppas att vågorna inte är för stora.

Hoppas att jag orkar fortsätta det jag börjat. För nu är det bara några skälvande veckor kvar tills 

jag blir mamma. Igen. Efter tre och ett halvt år är det återigen dags att hålla ett nyblivet liv i sin famn. Att förundras över miraklet att just du och jag har lyckats göra en människa. Och undra vem du är som tittar in i mina ögon med en blick som tycks innehålla all världens visdom.

Men mer om det sen. Nu ska jag bara glädjas ett tag åt att ni tagit er tid att ägna en stund åt mina ord och bilder.

Ett oväntat smultronställe

 Ibland finns de bara där. De där ställena där tiden plötsligt står lite stilla, där luften är lite mer lättandad och där ljuset har en magisk mättnad och lyster. För några helger sedan hittade vi ett sådant. Bara att ta sig dit var nästan som en saga - genom högresta träd i höstskrud vindlade vägen genom skogen. Bakom en krök fick vi möte. Av en häst och vagn. Med nyhuggen ved i lasten. Bara en sådan sak.

Där skogen öppnade sig låg en gård. En sådan där trelängad skånsk gård som har århundraden på nacken och som stolt står som ett levande minne av gångna tider. Men som än idag hyser människor, skratt och levnadsöden. Och nya minnen.

I stenhuset vid sidan av längan finns en antikbutik. Där inne samsas avskavda slagbord och av ålder patinerade skåp med silkesmjuka klänningar och fladdrande stearinljus. Dessutom finns ett café med ljuvligt lena hembakade bullar och stora kannor kaffe och te. Vill man sitta bland möblerna och andas stillhet och ro få man det. Vill man njuta av hösten sista solstrålar finns det små lusthus i trädgården där ljuset silar in genom de spröjsade fönstren. Där satt vi, invirade i filtar, och bara njöt. Av tystnaden. Av naturen. Av skönheten som omgav oss.

Och plötsligt fångade vi dagen.

Stenhuset Antik, Stockamöllan

I längtans tider

Vem är du som bor därinne? I nio månader har vi levt i symbios, länkade till varandra. 

Jag har omslutit dig, burit dig under mitt hjärta. Snart möts vi. 

Så jag längtar.