The great adventure

Nu väntar äventyret runt hörnet.

Jag försvinner härifrån ett tag

- & återkommer när höstfärgerna

bleknat och julen står för dörren.

 

Stor kram tills dess,

m

[Var~dags~rum]

 

Så här ser det ut i vårt vardagsrum just nu. Svartvitt, grafiskt, vindpinat trä.

Hyllan är en bräda, tillverkad av ett träd från den gård där jag växte upp, som legat ute

i väder och vind och fått en alldeles underbar patina och lyster.

Det är det jag tycker så mycket om med inredning - att man kan väva in minnen

i varje rum, omge sig med fragment av sitt liv.

Ute tar stormvindarna i och ruskar huset, fåglarna ser ut att leka

där de kastar sig runt bland uppåtvindarna.

Jag röjer efter mina små vildingars framfart, kokar te,

 tänder doftljus och stryker sovande lillkille över den varma kinden.

Snart, mycket snart är egentiden slut, lunch ska lagas,

dagisbarn ska hämtas, lekar ska lekas.

Men just nu njuter jag bara av tystnaden några minuter.

 

Kram till er.

När man får fotografera kärlek, del 2

På Ven, i en hage där gräset möter havet,

just när hösten precis stod för dörren

fick de varann.

 

Så vackra, så närvarande, så innerliga, så kära.

 

Tack för att jag fick vara med och föreviga er dag.

Fler foton finns här.

 

Kram, M

När man får fotografera kärlek

Våra närmaste vänner gifte sig för lite drygt en vecka sedan  -

och jag fick det stora förtroendet att föreviga deras stund.

Ett par dagar innan gjorde vi en testfotografering

i hagen här intill.

Jag kravlade runt bland fårbajs och tistlar

för att fånga det där magiska motljuset

- & och vi skrattade så vi fick magknip

när hästarna försökte äta upp både mig

och min kamera, samtidigt som jag fotograferade.

 

 

 

Underbart vackra är de, Marie och Micke,

och deras fina barn.

Jag har gjort en sida på Facebook,

där jag samlar mina bilder.

Om du går in och gillar blir jag

väldigt glad!

 

Kram, M

 

Om Luther, tidbrist och en hemsida.

 

Ärligt talat tjejer.

Hur gör ni?

Det här med blogg och barn och livspussel.

Hur får ni ihop det?

Jag vill så gärna, längtar efter att få skriva, att ta bilder till bloggen.

Har flera utkast, halvskrivna, som jag fått lämna - för en blöja,

ett hungrigt barn, ett otåligt barn, en lek - och som aldrig blivit klara.

Så. Hur gör ni?

 

Jag vägrar låta tv:n agera barnvakt.

Jag har inget barn som sover långa stunder.

Och under de kortkorta stunder som minstingen sover - ja, då står Luther

och hoppar jämfota på mina axlar.

"Ta tvätten, fixa disken, sopa golvet" ropar han högt i mitt öra

och drar mig i håret - han är effektiv han där, min inre slavdrivare.

 

Så ni som hinner blogga, inreda, fixa, dekorera, göra dukningar,

klippa girlanger till barnrummet

och samtidigt fotografera allt, redigera bilderna och publicera,

samtidigt som barnen kräver uppmärksamhet och en närvarande mamma.

Hur gör ni?

 

Nu är mormor här, leker med barnen, och jag har med våld brottat ner

Luther från axeln och stulit lite egentid framför datorn.

 

Men mer än så här blir det inte.

För nu väntar middagsbestyren.

 

Tack ni som tittar in här, trots min frånvaro.

 

Förresten.

Något har jag hunnit med.

På sena kvällstimmar och helger.

En hemsida.

(Fungerar inte optimalt via mobil, så titta gärna på den på datorn).

 

Kanske kan det vara början till något mer.

Vi får se.

 

Kram på er.

 

Ord i augusti

Och så kom augusti.

Med åkrar och gröda mogna för skörd.

Semester blir vardag och sommar går mot höst.

Vemod och längtan.

Och ett besök hos Kajsa på Enkla Ting.

Vackert och skavt, unikt och patinerat.

Nu styr jag strax kosan norrut, mot kust och branta klippor,

för kärt återseende med älskad vän.

Några timmar av innerlighet, och ord som tar vid

där samtalet slutade förra gången, som om det var igår

vi sågs - och inte för ett år sedan.

Det är vänskap när den är som bäst.

Vad som hänt sen sist

Klockan är 04.30.

Jag sitter vaken med morgonpigg bäbis.

Tar tillfället i akt att titta in här och säga hej.

Och berätta lite om sommaren so far.

Det har varit kalas i smålands mörkaste skogar,

bland mossbeklädda gärdesgårdar och daggvåta hagar.

På en gård som andas Bullerby och sekelskifte

och som doftar sommargrönska och lantlivsdrömmar.

Det har varit utflykter i loppisland och hemkomst med påsar fyllda med saker

man inte riktigt vet vad man ska göra med, men som man i stunden förälskat sig i

och velat rädda från ett bättre öde än att ligga bortglömd i hörnet i en mörk lada.

Som dockan med skavanker och sår men med de blåaste ögonen man kan tänka sig.

Det har varit Köpenhamnsresa och zoobesök och ommålning av sovrum.

Grillkvällar i sommarljum skymning och inomhuslek under regnvåta dagar.

Men också tankar kring att starta upp något eget,

att våga ta steget.

Tanken svindlar och det suger i magen.

De få stunderna man får för sig själv går åt till att skissa hemsida och logga.

Bloggen blir lidande, tyvärr.

Då är det tur att det finns sådana här tidiga morgontimmar,

lite extra stulen tid.

När man kan sitta i soluppgångsrodnad med lilleman bredvid,

och säga hej härinne.

Men nu har han somnat.

Och jag ska försöka smyga mig till någon timmes sömn till.

Kram på er.

Kvällssol i fårhagen

Igår kväll.

Hög klar luft efter åskovädret.

Ett magiskt, varmt kvällsljus, regnvått gräs och får i hagen.

Storebror jagas förtjust av lekfulla tackor.

Lillebror tittar storögt på från pappas trygga famn.

Själv går jag runt med fuktiga sandalfötter

och leker med kameran.

Njuter av att bo såhär, nära naturen.

Tacksam över att kunna ge mina barn åtminstone en bråkdel

av liknande minnen från min egen barndom.

Som hur det känns när en fuktig fårnos letar sig in i ditt halsveck.

Hur daggvåt ull luktar och hur det låter när en vilsekommen liten trasselsudd

förtvivlat kallar på sin mamma.

Hur det ser ut när ett nyfött lamm, fortfarande täckt i fosterhinnor,

 reser sig på ostadiga ben.

Allt det där vackra, som för mig var lika naturligt som livet självt.

Vad vill du ge dina barn för minnen?

Kalas i pionernas tid

Precis när sommargrönskan är som allra skirast och
trädgårdens pioner och aklejor står nyutsprungna
är det kalastid hos oss.
I år är det 4 år sedan (4 år!! Hur gick det här till?)
 vår store kille föddes och det firades naturligtvis ordentligt.

Först blev det kalas med dagiskompisarna och sen med familj och vänner.

Trädgårdsbänkarna fick flyttas in för att alla skulle få plats kring bordet

 i vårt lilla skrutthus, och i taket vajade klasar med ballonger.

Det gamla marockanska fatet fick agera tårtfat för godaste

sommartårtan med jordgubbar och limecurd.

Mitt i allt detta fanns en sprudlande lycklig 4-åring som öppnade presenter
och skrattade och pratade och bara helt enkelt var världens härligaste födelsedagskille.
Och ett par stolta föräldrar med hjärtana fyllda till bristningsgränsen med kärlek.

Grattis älskade barn.

Regntunga skyar

Och så kom regnet. Och haglet.

Sommaren försvann i en pust och nu tror jag knappt på mitt eget minne.

För inte var det väl så...?

Att det för bara några dagar sedan var högsommarvarmt och svalorna flög över himlen 

och doften av syren var bedövande?

 Och att vi satt ute och njöt, ända tills solen gått ner och det mjuka 

sommarmörkret började nafsa kvällstimmarna i foten?

Snälla sommaren. Kom tillbaka. 

Nu.

Pretty pretty please?

Vingars flykt

 En av talgoxarna på väg ut ur boet efter att ha matat sina ungar.

Det är lite tyst här inne just nu.

Att sitta vid datorn är inget jag prioriterar när det helt oväntat blir skönaste sommarvärmen

 och alla blommor och träd slår ut på en och samma gång.

Då sitter jag hellre under vårt äppelträd och njuter av livet tillsammans med mina söner.

I timmar ligger vi på en filt i gräset och tittar på det lilla talgoxparet 

som byggt bo i ett hål i äppelträdets stam.

Där inne ligger nu fyra små hungriga fågelungar med gula gap och skriker på 

mamma och pappa talgoxe - dessa outtröttliga föräldrar som flyger fram och tillbaka, 

fram och tillbaka, med spindlar, larver och små maskar i näbben.

Ibland sitter jag med kameran i hand och förevigar deras arbete.

På bilden ovan gav en relativt lång slutartid ett oväntat resultat 

- när plötsligt hela vingens struktur uppenbarade sig, liksom genomlyst, röntgad.

Jag tittar på bilden, studerar och fascineras av skönheten i naturens skapelser.

Och gläds över att kunna fånga den med min kamera.

Förresten, titta gärna in hos fina Hanna och var med i utlottningen av ett 

fantastiskt vackert halsband från Soul of Maïa - det tänker jag vara iallafall.

Kram

Skönheten i tidens gång

Min mamma och pappa var här igår

och jag passade på att göra något jag länge tänkt göra.

Fotografera deras händer. 

Dessa vackra, väderbitna händer som vittnar om tidens gång,

Dessa händer som har hållit och stöttat mig genom livet.

Som nu håller mina barns händer i sina medan de berättar om 

hur livet var en gång

när de var unga.

Visst är detta skönhet?

Sköna maj välkommen

Livet blir med en gång lite lättare.

Dörren står öppen, släpper in solvärmen, barfotafötter springer 

obehindrat ut och in mellan gräs och kök.

Själen blir mjukare och människors leenden blir lite innerligare.

Lilleman tittar storögt på grönskan och livet som spirar runtom.

Själv vänder jag ansiktet mot solen, sluter ögonen

och lyssnar på fåglarna.

Välkommen ljuva försommar. Du är efterlängtad.

Tuesday on my mind

 

Idag har vi lagt ut vårt lilla skrutthus till försäljning.

Inte helt på riktigt, inte med bilder och adress, men hos en mäklare 

- såhär lite i väntan på att drömhuset ska dyka upp. 

Så att vi, när vi väl har någonstans att ta vägen, bara kan säga nu kör vi. 

Och då kanske redan ha några intressenter som blivit lockade av beskrivningen

av det "charmiga lilla 30-talshuset med vitmålat växthus och knotiga äppelträd".

Men lite vemodigt är det allt.

Här bodde vi när vi gifte oss. Här fick vi våra barn.

Här har vi skrattat, gråtit, jublat, slitit, svurit, umgåtts.

Här skapade vi vårt första riktiga hem.

Men allting har ett slut - så också livet i ett 75 kvadratmeter stort tegelhus, 

med rosor och kaprifol längs väggarna och med ömsint anlagda lavendelhäckar.

Nu är det dags att hitta ett större, rymligare bo till den familj vi blivit genom åren.

Helgerna ägnas åt husvisningar.

Gång efter annan tvingas vi besviket konstatera att det här inte heller var huset med stort H.

För litet, för skrangligt, för dyrt.

Jag drömmer om höga takhöjder, vita golv och spröjsade fönster. 

Mannen om verkstad och och lada.

Samtidigt rinner tiden iväg, barnen växer 

och de 75 kvadratmetrarna tycks krympa mer för varje dag.

Så en eller annan kompromiss får det ju bli.

Men jag är inte beredd att ge upp spröjsen - inte än.

Nu ska jag surfa på Hemnet.

Ha en skön tisdag fina ni. 

Och håll gärna en tumme eller två för oss i vårt letande...

Förnyelse

Det är något som händer varje vår.

Känslan av att vilja kasta av sig den där hinnan av vintertrötthet och glåmighet.

Att göra nytt, att göra om.

Och precis som blommorna slå ut på nytt, möta solen med klarhet i blick och storögd nyfikenhet.

Kan man inte skjuta nya skott som buskarna eller försiktigt öppna nya kronblad, 

så kan man iallafall göra något med det man har.

För min del blir det att gå till frisören idag. 

Klippa av det nötta, ljusa upp och fräscha till. 

Och kanske, kanske våga något helt nytt... 

En fråga om integritet

Det har blivit mycket barnfotografering på sistone.

Alldeles underbart att få föreviga glada skratt, bus och lek 

- & den där ohämmade glädjen och nyfikenheten som bara hör barndomen till.

Men. 

Hur ska man ställa sig till barn och blogg?

Jag tycker att det är svårt det där, med frågor kring integritet. 

Paradoxalt nog kan jag känna att det är ok för mig att lägga ut bilder på bäbisar

 - som ännu inte har utvecklat ett jag - 

och som ju i ärlighetens namn är ganska lika varandra i sin nyfödda rundhet och mjukhet.

Men när det börjar handla om större barn 

- med stora personligheter och privata sfärer - 

då börjar det handla om integritet och försiktighet. 

En publicerad bild finns ju alltid "där ute".

Vad händer sen, om många år?

När barnet blir vuxet, och bilderna från barndomen alltid finns att leta upp?

Och vad händer egentligen med bilderna efter att de lagts upp?

Vem som helst kan ju "låna" bilder och använda dem till mer eller mindre ljusskygga aktiviteter. 

Och vad har jag som vuxen för "rätt" att exponera ett barn som inte kan 

överblicka konsekvenserna och säga ja eller nej?

Jag tycker det är svårt det här.

Och vill gärna höra vad ni tycker och tänker.

Kram.

Tidens gång

När lilleman föddes kom det ett paket med posten från kusin L.

Ett par pyttesmå skor, tuffa, kaxiga & alldeles, alldeles bedårande söta. 

Stora som båtar kändes de då - när han var ett litet hjälplöst knyte i min famn. 

Det dröjer år innan de passar, sa vi då, naivt och glömskt. 

Nu, endast tre och en halv månad senare, passar de perfekt 

och vi står förvånade och undrar var bebisen tog vägen - och varifrån den här

 alldeles fantastiska killen kom, han som både kan vända sig från rygg till mage,

 hittar tummen och fyrar av de allra ljuvligaste leendena som får hjärtat att smälta till en varm pöl. 

Kan någon förklara hur tiden kan gå så rasande fort?