Om Luther, tidbrist och en hemsida.

 

Ärligt talat tjejer.

Hur gör ni?

Det här med blogg och barn och livspussel.

Hur får ni ihop det?

Jag vill så gärna, längtar efter att få skriva, att ta bilder till bloggen.

Har flera utkast, halvskrivna, som jag fått lämna - för en blöja,

ett hungrigt barn, ett otåligt barn, en lek - och som aldrig blivit klara.

Så. Hur gör ni?

 

Jag vägrar låta tv:n agera barnvakt.

Jag har inget barn som sover långa stunder.

Och under de kortkorta stunder som minstingen sover - ja, då står Luther

och hoppar jämfota på mina axlar.

"Ta tvätten, fixa disken, sopa golvet" ropar han högt i mitt öra

och drar mig i håret - han är effektiv han där, min inre slavdrivare.

 

Så ni som hinner blogga, inreda, fixa, dekorera, göra dukningar,

klippa girlanger till barnrummet

och samtidigt fotografera allt, redigera bilderna och publicera,

samtidigt som barnen kräver uppmärksamhet och en närvarande mamma.

Hur gör ni?

 

Nu är mormor här, leker med barnen, och jag har med våld brottat ner

Luther från axeln och stulit lite egentid framför datorn.

 

Men mer än så här blir det inte.

För nu väntar middagsbestyren.

 

Tack ni som tittar in här, trots min frånvaro.

 

Förresten.

Något har jag hunnit med.

På sena kvällstimmar och helger.

En hemsida.

(Fungerar inte optimalt via mobil, så titta gärna på den på datorn).

 

Kanske kan det vara början till något mer.

Vi får se.

 

Kram på er.

 

Ord i augusti

Och så kom augusti.

Med åkrar och gröda mogna för skörd.

Semester blir vardag och sommar går mot höst.

Vemod och längtan.

Och ett besök hos Kajsa på Enkla Ting.

Vackert och skavt, unikt och patinerat.

Nu styr jag strax kosan norrut, mot kust och branta klippor,

för kärt återseende med älskad vän.

Några timmar av innerlighet, och ord som tar vid

där samtalet slutade förra gången, som om det var igår

vi sågs - och inte för ett år sedan.

Det är vänskap när den är som bäst.

Vad som hänt sen sist

Klockan är 04.30.

Jag sitter vaken med morgonpigg bäbis.

Tar tillfället i akt att titta in här och säga hej.

Och berätta lite om sommaren so far.

Det har varit kalas i smålands mörkaste skogar,

bland mossbeklädda gärdesgårdar och daggvåta hagar.

På en gård som andas Bullerby och sekelskifte

och som doftar sommargrönska och lantlivsdrömmar.

Det har varit utflykter i loppisland och hemkomst med påsar fyllda med saker

man inte riktigt vet vad man ska göra med, men som man i stunden förälskat sig i

och velat rädda från ett bättre öde än att ligga bortglömd i hörnet i en mörk lada.

Som dockan med skavanker och sår men med de blåaste ögonen man kan tänka sig.

Det har varit Köpenhamnsresa och zoobesök och ommålning av sovrum.

Grillkvällar i sommarljum skymning och inomhuslek under regnvåta dagar.

Men också tankar kring att starta upp något eget,

att våga ta steget.

Tanken svindlar och det suger i magen.

De få stunderna man får för sig själv går åt till att skissa hemsida och logga.

Bloggen blir lidande, tyvärr.

Då är det tur att det finns sådana här tidiga morgontimmar,

lite extra stulen tid.

När man kan sitta i soluppgångsrodnad med lilleman bredvid,

och säga hej härinne.

Men nu har han somnat.

Och jag ska försöka smyga mig till någon timmes sömn till.

Kram på er.

Kvällssol i fårhagen

Igår kväll.

Hög klar luft efter åskovädret.

Ett magiskt, varmt kvällsljus, regnvått gräs och får i hagen.

Storebror jagas förtjust av lekfulla tackor.

Lillebror tittar storögt på från pappas trygga famn.

Själv går jag runt med fuktiga sandalfötter

och leker med kameran.

Njuter av att bo såhär, nära naturen.

Tacksam över att kunna ge mina barn åtminstone en bråkdel

av liknande minnen från min egen barndom.

Som hur det känns när en fuktig fårnos letar sig in i ditt halsveck.

Hur daggvåt ull luktar och hur det låter när en vilsekommen liten trasselsudd

förtvivlat kallar på sin mamma.

Hur det ser ut när ett nyfött lamm, fortfarande täckt i fosterhinnor,

 reser sig på ostadiga ben.

Allt det där vackra, som för mig var lika naturligt som livet självt.

Vad vill du ge dina barn för minnen?

Kalas i pionernas tid

Precis när sommargrönskan är som allra skirast och
trädgårdens pioner och aklejor står nyutsprungna
är det kalastid hos oss.
I år är det 4 år sedan (4 år!! Hur gick det här till?)
 vår store kille föddes och det firades naturligtvis ordentligt.

Först blev det kalas med dagiskompisarna och sen med familj och vänner.

Trädgårdsbänkarna fick flyttas in för att alla skulle få plats kring bordet

 i vårt lilla skrutthus, och i taket vajade klasar med ballonger.

Det gamla marockanska fatet fick agera tårtfat för godaste

sommartårtan med jordgubbar och limecurd.

Mitt i allt detta fanns en sprudlande lycklig 4-åring som öppnade presenter
och skrattade och pratade och bara helt enkelt var världens härligaste födelsedagskille.
Och ett par stolta föräldrar med hjärtana fyllda till bristningsgränsen med kärlek.

Grattis älskade barn.

Regntunga skyar

Och så kom regnet. Och haglet.

Sommaren försvann i en pust och nu tror jag knappt på mitt eget minne.

För inte var det väl så...?

Att det för bara några dagar sedan var högsommarvarmt och svalorna flög över himlen 

och doften av syren var bedövande?

 Och att vi satt ute och njöt, ända tills solen gått ner och det mjuka 

sommarmörkret började nafsa kvällstimmarna i foten?

Snälla sommaren. Kom tillbaka. 

Nu.

Pretty pretty please?

Vingars flykt

 En av talgoxarna på väg ut ur boet efter att ha matat sina ungar.

Det är lite tyst här inne just nu.

Att sitta vid datorn är inget jag prioriterar när det helt oväntat blir skönaste sommarvärmen

 och alla blommor och träd slår ut på en och samma gång.

Då sitter jag hellre under vårt äppelträd och njuter av livet tillsammans med mina söner.

I timmar ligger vi på en filt i gräset och tittar på det lilla talgoxparet 

som byggt bo i ett hål i äppelträdets stam.

Där inne ligger nu fyra små hungriga fågelungar med gula gap och skriker på 

mamma och pappa talgoxe - dessa outtröttliga föräldrar som flyger fram och tillbaka, 

fram och tillbaka, med spindlar, larver och små maskar i näbben.

Ibland sitter jag med kameran i hand och förevigar deras arbete.

På bilden ovan gav en relativt lång slutartid ett oväntat resultat 

- när plötsligt hela vingens struktur uppenbarade sig, liksom genomlyst, röntgad.

Jag tittar på bilden, studerar och fascineras av skönheten i naturens skapelser.

Och gläds över att kunna fånga den med min kamera.

Förresten, titta gärna in hos fina Hanna och var med i utlottningen av ett 

fantastiskt vackert halsband från Soul of Maïa - det tänker jag vara iallafall.

Kram