Regntunga skyar

Och så kom regnet. Och haglet.

Sommaren försvann i en pust och nu tror jag knappt på mitt eget minne.

För inte var det väl så...?

Att det för bara några dagar sedan var högsommarvarmt och svalorna flög över himlen 

och doften av syren var bedövande?

 Och att vi satt ute och njöt, ända tills solen gått ner och det mjuka 

sommarmörkret började nafsa kvällstimmarna i foten?

Snälla sommaren. Kom tillbaka. 

Nu.

Pretty pretty please?

Vingars flykt

 En av talgoxarna på väg ut ur boet efter att ha matat sina ungar.

Det är lite tyst här inne just nu.

Att sitta vid datorn är inget jag prioriterar när det helt oväntat blir skönaste sommarvärmen

 och alla blommor och träd slår ut på en och samma gång.

Då sitter jag hellre under vårt äppelträd och njuter av livet tillsammans med mina söner.

I timmar ligger vi på en filt i gräset och tittar på det lilla talgoxparet 

som byggt bo i ett hål i äppelträdets stam.

Där inne ligger nu fyra små hungriga fågelungar med gula gap och skriker på 

mamma och pappa talgoxe - dessa outtröttliga föräldrar som flyger fram och tillbaka, 

fram och tillbaka, med spindlar, larver och små maskar i näbben.

Ibland sitter jag med kameran i hand och förevigar deras arbete.

På bilden ovan gav en relativt lång slutartid ett oväntat resultat 

- när plötsligt hela vingens struktur uppenbarade sig, liksom genomlyst, röntgad.

Jag tittar på bilden, studerar och fascineras av skönheten i naturens skapelser.

Och gläds över att kunna fånga den med min kamera.

Förresten, titta gärna in hos fina Hanna och var med i utlottningen av ett 

fantastiskt vackert halsband från Soul of Maïa - det tänker jag vara iallafall.

Kram

Skönheten i tidens gång

Min mamma och pappa var här igår

och jag passade på att göra något jag länge tänkt göra.

Fotografera deras händer. 

Dessa vackra, väderbitna händer som vittnar om tidens gång,

Dessa händer som har hållit och stöttat mig genom livet.

Som nu håller mina barns händer i sina medan de berättar om 

hur livet var en gång

när de var unga.

Visst är detta skönhet?

Sköna maj välkommen

Livet blir med en gång lite lättare.

Dörren står öppen, släpper in solvärmen, barfotafötter springer 

obehindrat ut och in mellan gräs och kök.

Själen blir mjukare och människors leenden blir lite innerligare.

Lilleman tittar storögt på grönskan och livet som spirar runtom.

Själv vänder jag ansiktet mot solen, sluter ögonen

och lyssnar på fåglarna.

Välkommen ljuva försommar. Du är efterlängtad.

Tuesday on my mind

 

Idag har vi lagt ut vårt lilla skrutthus till försäljning.

Inte helt på riktigt, inte med bilder och adress, men hos en mäklare 

- såhär lite i väntan på att drömhuset ska dyka upp. 

Så att vi, när vi väl har någonstans att ta vägen, bara kan säga nu kör vi. 

Och då kanske redan ha några intressenter som blivit lockade av beskrivningen

av det "charmiga lilla 30-talshuset med vitmålat växthus och knotiga äppelträd".

Men lite vemodigt är det allt.

Här bodde vi när vi gifte oss. Här fick vi våra barn.

Här har vi skrattat, gråtit, jublat, slitit, svurit, umgåtts.

Här skapade vi vårt första riktiga hem.

Men allting har ett slut - så också livet i ett 75 kvadratmeter stort tegelhus, 

med rosor och kaprifol längs väggarna och med ömsint anlagda lavendelhäckar.

Nu är det dags att hitta ett större, rymligare bo till den familj vi blivit genom åren.

Helgerna ägnas åt husvisningar.

Gång efter annan tvingas vi besviket konstatera att det här inte heller var huset med stort H.

För litet, för skrangligt, för dyrt.

Jag drömmer om höga takhöjder, vita golv och spröjsade fönster. 

Mannen om verkstad och och lada.

Samtidigt rinner tiden iväg, barnen växer 

och de 75 kvadratmetrarna tycks krympa mer för varje dag.

Så en eller annan kompromiss får det ju bli.

Men jag är inte beredd att ge upp spröjsen - inte än.

Nu ska jag surfa på Hemnet.

Ha en skön tisdag fina ni. 

Och håll gärna en tumme eller två för oss i vårt letande...

Förnyelse

Det är något som händer varje vår.

Känslan av att vilja kasta av sig den där hinnan av vintertrötthet och glåmighet.

Att göra nytt, att göra om.

Och precis som blommorna slå ut på nytt, möta solen med klarhet i blick och storögd nyfikenhet.

Kan man inte skjuta nya skott som buskarna eller försiktigt öppna nya kronblad, 

så kan man iallafall göra något med det man har.

För min del blir det att gå till frisören idag. 

Klippa av det nötta, ljusa upp och fräscha till. 

Och kanske, kanske våga något helt nytt... 

En fråga om integritet

Det har blivit mycket barnfotografering på sistone.

Alldeles underbart att få föreviga glada skratt, bus och lek 

- & den där ohämmade glädjen och nyfikenheten som bara hör barndomen till.

Men. 

Hur ska man ställa sig till barn och blogg?

Jag tycker att det är svårt det där, med frågor kring integritet. 

Paradoxalt nog kan jag känna att det är ok för mig att lägga ut bilder på bäbisar

 - som ännu inte har utvecklat ett jag - 

och som ju i ärlighetens namn är ganska lika varandra i sin nyfödda rundhet och mjukhet.

Men när det börjar handla om större barn 

- med stora personligheter och privata sfärer - 

då börjar det handla om integritet och försiktighet. 

En publicerad bild finns ju alltid "där ute".

Vad händer sen, om många år?

När barnet blir vuxet, och bilderna från barndomen alltid finns att leta upp?

Och vad händer egentligen med bilderna efter att de lagts upp?

Vem som helst kan ju "låna" bilder och använda dem till mer eller mindre ljusskygga aktiviteter. 

Och vad har jag som vuxen för "rätt" att exponera ett barn som inte kan 

överblicka konsekvenserna och säga ja eller nej?

Jag tycker det är svårt det här.

Och vill gärna höra vad ni tycker och tänker.

Kram.