31.12.11

Skåda framåt


Några få timmar kvar av 2011. Sitter här i mitt amningstöcken och ska snart försöka få på mig lite kläder inför kvällens fest. Vill bara titta in och önska er en magisk kväll och allt gott inför det nya året. Ett år som jag för min egen del hoppas kommer innehålla god hälsa för nära och kära, mycket skratt och kärlek, förhoppningsvis en långresa och massor av fotograferande. 

Hoppas att 2012 kommer att bli allt som ni önskar. Och lite till.
Kärlek till er.

27.12.11

En gåva med tanke


Några dagar efter jul. Gråkall regnig morgon och förmiddag som spruckit upp med ett soligt leende lagom till eftermiddagen. På bordet ligger vackraste buketten med dovt doftande rosor. Faster H var här häromdagen och lämnade över den tillsammans med den allra ljuvligaste presenten till vår nyfödde - ett par yttepyttesmå marockanska tofflor, specialbeställda och handgjorda i ett sagoland långt borta till just vår lille prins. 


Jag lägger näsan mot dem och drar in doften av läder och färgpigment och förnimmer känslan av souken och Djemaa el Fna och ser för mig hantverkaren som sitter och syr ihop de små bitarna som ska pryda min sons fötter. Och i huvudet hör jag sagoberättaren och böneutroparen och ormtjusaren och tänker att jag vill visa mina söner hela världen och öppna deras hjärtan för reslusten.

Så de här tofflorna är vad jag kallar en gåva med med mycket hjärta. Och tanke.


25.12.11

Julefrid & sömnbrist


Så blev det jul i år igen. Och en mycket god sådan. Firad med de nära och kära, fortfarande innesluten i den där nyblivna-tvåbarnsföräldrar-bubblan där man tittar på varandra över den lille fjuniges huvud och bara ler för att allt blev så bra, och skrattar ikapp med treåringens glädjetjut när julklappen visar sig innehålla precis det där legot han önskade sig.

I granen hänger kulorna som hängts upp på barriga grenar av många generationers händer, lite skavda, lite flagnade men ack så vackra. I sina åldriga askar som luktar mormor och julefrid ligger de och väntar på att under ett par av årets dagar få sprida nostalgi och glädje och beundras av tindrande barnaögon.

Själv är jag lite fladdrig och yr av hormoner och sömnbrist. Den lille dunungen har ett omvänt dygn och äter hela nätterna och sover hela dagarna. Därför blir bloggandet lite lidande just nu, men jag hoppas att ni som har hittat in hit fortsätter att vilja kika förbi, för ni gör mig så glad med era fina kommentarer. 

Tusen tack för de varma gratulationerna jag fick efter sonens födelse. Kärlek till er.


21.12.11

Och så plötsligt finns du här.


Så självklart ligger du i min famn, det är ju här du hör hemma. Som om det alltid varit meningen att just du skulle finnas just här. Du vackra lilla dununge. Förälskade tittar vi på dig med omättliga ögon och stryker din sammetslena kropp med försiktiga fingrar. Och njuter av varje andetag du tar.

Välkommen älskade barn.

15.12.11

Hålla andan




Det är en märklig känsla - att veta. 

Att veta att imorgon kommer vi få träffa dig. Att veta att imorgon kommer vi att få känna på de där små fötterna som sparkat därinne i månader och de där små fingrarna som rört sig, undersökande och nyfiket, under min hud. Att veta att vi imorgon får titta in i dina ögon och hälsa på dig och säga "hej, det är vi som ska älska dig resten av livet."

Om nu allt vill sig väl.

Aldrig blir man så medveten om hur skört livet är som när man blir förälder. Förra gången höll det på att gå så fel, så fel. Därför går vi nu mest och håller andan, vågar inte riktigt fylla lungorna med luft innan vi vet att vi har dig i våra armar.

 Imorgon.


Förresten alla ni fina därute. På tal om barn. Nu i juletid - låt oss inte bli shoppinghysteriska. Vi, och våra kära, har ju det mesta vi behöver. Men det finns så många som inte har. Särskilt barn. Till era föräldrar och vänner - köp ett gåvokort från Barnfonden istället för ännu en flaska vin, en halsduk, eller den där prydnaden som ändå bara kommer samla damm.  Köp en get, en gris eller ett fruktträd. Eller något annat som finns att välja på. Jag har med egna ögon sett hur stor skillnad detta gör för människor. Snart ska jag berätta mer om det. Men tills dess. Ge någon därute en god jul i ordens rätta bemärkelse.

Kram.

14.12.11

Psst...



...du Tomten? Om du nu inte tycker att jag varit ooootroligt snäll i år och bara känner att du måste ge mig en Canon EOS 5D Mark II, så kanske, kanske det här armbandet från Hultqvist Copenhagen känns lite mer lagom? (Om du undrar så finns den hos bl a hos Nordljus. Bara ett litet tips sådär som kanske underlättar för dig...)


Tittar du i vardagsrummet så ser du att jag har ställt fram en skål clementiner till dig. Och tittar du noga så hittar du även ett granatäpple där.

Kanske tycker du lika mycket om dem som jag?

13.12.11

Snart dags

 
Då så. Då var man inskriven och klar. Fått höra allt man behöver veta om spinalbedövning, suturer, kanylinsättning & katetrar. Och fått med mig den sköna magkänslan att jag kommer vara trygg under doktor vad-han-nu-hette:s skalpell (peppar, peppar...). 

Nu är det bara hem och ruva på sitt guldägg de sista skälvande dagarna. 


Färdigjäst gravidmage i finaste koftan från by TiMo - Borgeby Kids and Friends


12.12.11

Lite bloggkärlek


Det är inte lång tid jag har befunnit mig i bloggvärlden. Men det som slagit mig - från första början - är all den vänlighet som finns här. Som att man med en gång träffar okända vänner man inte visste att man hade. Så många fina ni är där ute - som med värme och öppenhet delar med er av era liv, tankar och bilder. Och som med så vackra ord kommenterar det jag visar upp. Tack.

Därför ska det bli så roligt att få träffa några av er om ett tag. Fina Emma med bloggen Att vara någons fru har gjort ett makalöst jobb och dragit ihop ett bloggevent utan dess like som kommer gå av stapeln i februari. Och inte helt förvånande är temat - just det - vänlighet. Jag tror att det kommer bli fantastiskt, med mycket värme, skratt och underfundigheter. Kanske kommer man att där träffa de där nya vännerna man inte visste att man hade - men till skillnad från här på nätet kommer de inte längre vara okända.

Jag hoppas att vi ses där!

10.12.11

9.12.11

Det enkla är det vackra


Sitter och tillverkar årets julkort, omgiven av ljus som doftar svagt av julens kryddor, en jättekopp rykande chaite och min vackra marockanska skål fylld av varmt gyllengula clementiner. Ute viner stormvindarna - än en gång - och i brasan sprakar en nytänd eld. Mormor leker med lille E som fick vara hemma från dagis idag, och deras skratt klingar som musik i mina öron.

Jag älskar att kunna skicka - och få - handgjorda kort. Tyvärr är det inte så ofta man hinner, eller kan, ta sig tid att sitta ner och göra något ur eget sinne och egna händer. Men i år har jag tid. Och lust. 

 Och som i allt annat tycker jag att det enklaste är det vackraste. En stämpel, en färgdyna, textilfärg och ett papper med vacker struktur som man vill stryka fingrarna över. Mer komplicerat behöver det inte vara.



Simplicity is the ultimate sophistication.  
Leonardo DaVinci

8.12.11

[p.a.i.n]

Bröd. Smärta. Samma ord. Olika språk. Att något gott och något ont kan skrivas med samma bokstäver...

För mig lyser just nu bokstäverna glödgade eldröda bakom ögonlocken. Foglossningen och värken tar över och smärtan skär genom kropp och själ. Men snart är det dags. Snart får jag se det "bröd" jag bakat i månader, belöningen för vedermödorna.

Så kanske det inte är så konstigt ändå. Bröd. Smärta. Två sidor av samma mynt.


Nu tillbaka till min väntan - med en saffransbulle i handen.

Kram.

6.12.11

Vinterdrömmar

När jag var liten trodde jag att snöflingor var frusna drömmar som föll från himlen och landade i barnens hår där de smälte under nattens timmar. Där, i trasselsuddigt fuktigt hår, skänkte de sedan den ljuvaste drömsömn och vaggade barnen till ro.


Det är kanske därför jag blev så förälskad i dessa, de skiraste av snöflingor i keramik som jag hittade i fina Kajsas butik Enkla Ting. Nu hänger de i vårt fönster och rör sig i sakta mak i den uppåtstigande värmen från stearinljusen nedanför (vilket jag inte tänker fotografera eftersom de av regn och storm strimmiga fönsterrutorna inte ger flingorna rättvisa....).


Sweet dreams my friends.

5.12.11

Hämta inspiration


Det finns ställen man gärna vänder åter till. Igen och igen. Jag har haft turen att hitta en sådan liten oas, inte alltför långt härifrån. 

Enkla Ting i Vallåkra. 

Det är ett ställe som glöder av kärlek till det vackra, det kreativa och det udda. Ett ställe som ger mig inspiration och som får mig att vilja dansa med kameran för att ta in alla de där små detaljerna som ser så enkla ut, men som vittnar om ett öga för skönhet och estetik utöver det vanliga. 


Här finns stillhet och stämning. Här finns det marockanska porslinet jag älskar. Här finns ljus och dofter. Här finns det handgjorda och det avskavda.


Varje gång jag går ut härifrån är det med huvudet fyllt av idéer och ögon fulla av bilder. Och självklart med en påse fylld med vackra saker.... Det här fick följa med mig hem igår:


Även de skiraste av snöflingor fick följa med. Bild kommer när de pryder vårt fönster.

Önskar er en vacker måndag.

Kram.

3.12.11

Bara vara


Lördag. Vinden viner och verkar vilja ruska liv i vårt gamla hus. Solen har knappt orkat upp trots att middagstid redan är förbi. Och vi gick i morgonrock till klockan tolv. 

Sköna, sköna helg.

Tror att stormbyarna och vintermörkret är världens sätt att säga till oss att det är okej att bara vara. Att det är okej att spendera morgontimmarna med att leka, kittla, busa, skratta och skala mandariner med sin son. Att det är okej att koka ännu en kopp te och njuta av ett glansigt magasin. Att det är okej att vila när foglossningarna gör det svårt att röra sig. Och att det är okej att stryka sig över magen och prata med det lilla livet som finns där inne och säga "nu ses vi snart".

Hoppas att ni också har en skön lördag.

Kram.



2.12.11

Det här med horn

Överallt dyker de upp - hornen. I inredningsreportage, på bloggar, i tidningar och magasin. I fina gatans butiker, på loppisar, i slott och i koja. De hängs på väggar, läggs på bord, pryds med girlanger och ljus. De har blivit en symbol för att ta in naturen, att komma lite närmare det där naturliga, obearbetade, råa.



Själv är jag lite kluven. Med en jägare till pappa är jag uppväxt omringad av rådjurskranier och vildsvinsbetar på väggarna. De har hängt där som symbol för människans nedläggande av besten, civilisationens segern över vilddjuret. Men också som ömsinta minnen av de djur vi har njutit av under fantastiska middagar. Djur som har gett oss sitt kött för näring och överlevnad.

Just därför är det lite märkligt för mig att se horn och kranier i chica hem och butiker, där de hänger utan länk till sitt ursprung, utan reflektion över deras tillkomst. Snart nog kommer inredningsvurmen gå över och alla dessa horn - och de djur som bar dem - förpassas in i glömskan.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet egentligen inte. Se det som en reflektion över varelsers  förgänglighet och hågkomst, över minnen och estetik. Över natur och civilisation.

Här hemma har ett par buffel(?)horn hängt med under många år. Vi vet inte dess historia eller ens varifrån det kommer. Innan det kom till oss fanns det i gömmorna på ett museum.
Ibland stryker jag över fogarna i kraniet och känner hornens skrovlighet under mina fingrar och tänker på det djur som en dag för länge sedan gav sitt liv. Och tänker i mitt stilla sinne att jag aldrig ska pryda dig med juleglitter utan låta din skönhet och okända historia smycka vår vägg i värdighet. 

Även långt efter det att rådjurs- och älghornen har försvunnit ur den rådande inredningstrenden.

1.12.11

Välkommen december


Decembers första dag. Välkommen vackra vintermånad. 
Aldrig har det varit så spännande att se vad du bär i ditt sköte som i år. 
Nu är det inte många dagar kvar av min väntan.

30.11.11

Granatäppelrött

Så här i adventstid får jag en längtan. Efter det där klarröda, men ändå dova, mättade och lysande på samma gång. Resten av året dras jag till det krispigt vita, ljusa, mjukt blåa eller duvgråa. Men det kanske är något med ljuset och de korta dagarna och den kommande kylan som föder min lust att omge mig med det sensuellt röda. Här hemma pryds skåpet av flammande grenar bredvid älskad bild av min vackra gammelmormor.


I mina bilder tycks det röda, i form av granatäpplen, smyga sig in från alla håll. Deras mjukt röda, glänsande kärnor gifter sig vemodigt med adventstidens toner - vintervitt, linnegrått och sammetssvart.


Och då är det väl bara att bejaka sin längtan. Och njuta. 
Tids nog kommer ljuset tillbaka.

29.11.11

Bildseende




Att få bildseende är något magiskt. För mig hände det för sju år sedan när jag köpte min första systemkamera. Det händer något med blicken och med sinnena. De blir skärpta, fokuserade, känsliga för ljus och färger, perspektiv och djup. Plötsligt ser världen lite annorlunda ut. 

Och man drabbas av den stora LUSTEN. 

Lusten att fånga, avgränsa, visa, framhäva, hitta linjer, symmetrier, former - och framförallt att skapa. Skapa bilder som berör. Skapa bilder som får mottagaren att längta, förundras, njuta, minnas, förvånas eller bara får någon att stanna till en stund och betrakta. Det är då det blir magi.

Känner ni igen er?

28.11.11

Efter stormen


När Moder Natur rasar är man liten. Igår ven stormvindarna som vansinniga furier runt huset och skakade rutorna och fick lillkillen att ängsligt krypa ihop i min armhåla och fråga varför stormen är så arg.

Men idag skiner solen.

Runtom hörs grannarna snickra på sina hus där stormens verkningar gjort avtryck. 
Och jag fotograferar det vackra i advent.




Önskar er en fin dag.

Silverskål Day Home, svartvit skål Tine K Home.

27.11.11

I väntan


Det är mycket väntan nu. Väntan på det lilla nya livet. Väntan på vårt nya liv med en ny i familjen.Väntan på juletiden.

Och idag är det advent. Ankomst. Snart är allt här.  

Men inte riktigt än. Idag kurar vi bara ihop oss i soffan med en filt och glögg och lussekatter och njuter. Kanske binder en krans och pryder trappan med doftande granris. Tänder ljus och borrar in näsan i lintottshår och känner doften av nejlikor och kanel och ljuvlig treåring.

Önskar er en fridfull advent.

24.11.11

Generationer

Det kommer lite som en överraskning. Överväldigar en. Det där med att plötsligt uppskatta det man har. Det är något som jag tror obevekligt händer när man själv blir förälder. Att man ser sina föräldrar i ett annat ljus. Att de plötsligen kommer närmre, blir viktigare. Inte bara för att de finns där som barnvakter och stöd när barnen är febriga och ynkliga och jobbet hopar sig. Nej, de blir viktiga för att de utgör en länk. Mellan då och nu. Mellan det som fanns och det som blir. Mellan mig och mitt barn och generationer och minnen.

När jag var liten var mormor min bästa vän. Hon och jag viskade hemligheter i skogarna, bakade kakor av tvållödder och ost, skrattade i solskenet och klädde ut oss till Charles och Diana och var vackra och kungliga och fnittriga på samma gång. Hon kunde se genom väggar med sitt "trollöga" och jag lever fortfarande i tron att hon var lite, lite magisk.

Därför är det så skönt att se min son ta sin mormor i handen och bjuda med henne på utflykt i fantasin för att äta plastmorötter med låtsasketchup, se glädjen och värmen när de kramas och höra deras fniss när de smyckar sig med pärlhalsband för att bli prins och prinsessa.


Kanske kommer min son en dag minnas sin mormor som sin bästa vän. 
Och tro att hon också är lite, lite magisk.

23.11.11

Lite tagen på sängen

Så förvånad jag blev när ni plötsligt dök upp.
Jag som tänkt att smyga lite, skriva för mig själv ett tag, känna efter - lite trevande sådär, 
för att se om det här var något jag vill göra. Helt ofärdigt och snett och kantigt och planlöst.
Och så plötsligt finns ni där. Så fantastiskt roligt. Och oväntat. Hej!
Då är det ju bara att ta tag och börja. Kasta sig lite sådär handlöst ut i havet och
hoppas att vågorna inte är för stora.
Hoppas att jag orkar fortsätta det jag börjat. För nu är det bara några skälvande veckor kvar tills 
jag blir mamma. Igen. Efter tre och ett halvt år är det återigen dags att hålla ett nyblivet liv i sin famn. Att förundras över miraklet att just du och jag har lyckats göra en människa. Och undra vem du är som tittar in i mina ögon med en blick som tycks innehålla all världens visdom.



Men mer om det sen. Nu ska jag bara glädjas ett tag åt att ni tagit er tid att ägna en stund åt mina ord och bilder.

22.11.11

Ett oväntat smultronställe

 Ibland finns de bara där. De där ställena där tiden plötsligt står lite stilla, där luften är lite mer lättandad och där ljuset har en magisk mättnad och lyster. För några helger sedan hittade vi ett sådant. Bara att ta sig dit var nästan som en saga - genom högresta träd i höstskrud vindlade vägen genom skogen. Bakom en krök fick vi möte. Av en häst och vagn. Med nyhuggen ved i lasten. Bara en sådan sak.

Där skogen öppnade sig låg en gård. En sådan där trelängad skånsk gård som har århundraden på nacken och som stolt står som ett levande minne av gångna tider. Men som än idag hyser människor, skratt och levnadsöden. Och nya minnen.



I stenhuset vid sidan av längan finns en antikbutik. Där inne samsas avskavda slagbord och av ålder patinerade skåp med silkesmjuka klänningar och fladdrande stearinljus. Dessutom finns ett café med ljuvligt lena hembakade bullar och stora kannor kaffe och te. Vill man sitta bland möblerna och andas stillhet och ro få man det. Vill man njuta av hösten sista solstrålar finns det små lusthus i trädgården där ljuset silar in genom de spröjsade fönstren. Där satt vi, invirade i filtar, och bara njöt. Av tystnaden. Av naturen. Av skönheten som omgav oss.





Och plötsligt fångade vi dagen.

I längtans tider

Vem är du som bor därinne? I nio månader har vi levt i symbios, länkade till varandra. 
Jag har omslutit dig, burit dig under mitt hjärta. Snart möts vi. 





Så jag längtar.

23.10.11

Tabula rasa

Hur börjar man fylla en blank yta?
Med bilder, ord, tankar? Eller bara med känsla?
Jag vet inte. Men nu har jag iallafall vågat. Att börja. Att ta plats.
Här. Precis här. Så välkommen till mig. Kanske du hittar något som får dig att trivas och stanna kvar.