Idag har vi lagt ut vårt lilla skrutthus till försäljning.
Inte helt på riktigt, inte med bilder och adress, men hos en mäklare
- såhär lite i väntan på att drömhuset ska dyka upp.
Så att vi, när vi väl har någonstans att ta vägen, bara kan säga nu kör vi.
Och då kanske redan ha några intressenter som blivit lockade av beskrivningen
av det "charmiga lilla 30-talshuset med vitmålat växthus och knotiga äppelträd".
Men lite vemodigt är det allt.
Här bodde vi när vi gifte oss. Här fick vi våra barn.
Här har vi skrattat, gråtit, jublat, slitit, svurit, umgåtts.
Här skapade vi vårt första riktiga hem.
Men allting har ett slut - så också livet i ett 75 kvadratmeter stort tegelhus,
med rosor och kaprifol längs väggarna och med ömsint anlagda lavendelhäckar.
Nu är det dags att hitta ett större, rymligare bo till den familj vi blivit genom åren.
Helgerna ägnas åt husvisningar.
Gång efter annan tvingas vi besviket konstatera att det här inte heller var huset med stort H.
För litet, för skrangligt, för dyrt.
Jag drömmer om höga takhöjder, vita golv och spröjsade fönster.
Mannen om verkstad och och lada.
Samtidigt rinner tiden iväg, barnen växer
och de 75 kvadratmetrarna tycks krympa mer för varje dag.
Så en eller annan kompromiss får det ju bli.
Men jag är inte beredd att ge upp spröjsen - inte än.
Nu ska jag surfa på Hemnet.
Ha en skön tisdag fina ni.
Och håll gärna en tumme eller två för oss i vårt letande...
