31.1.12

Ett litet livstecken


Det har varit lite tyst här på bloggen några dagar. Vaknätter med kolik och krupp har tagit bort all ork och den lilla energi som finns kvar läggs på barnen. Då är det skönt att ha saker att se fram emot - till helgen en visning av Tine K Home Spring/Summer 2012 och nästa helg årets stora bloggevent! Tack vare det sistnämnda och Emmas blogglista har många nya läsare hittat in hit de senaste dagarna - fantastiskt roligt! Jag har i min tur besökt flera av era bloggar på de få stunder när tid ges - och oj, så många spännande, kreativa, roliga och härliga tjejer som kommer!

Bara tanken på det hela får mig att orka lite till.






26.1.12

Lite favoritarmband



 Två favoriter på armen idag - Lite Frida från Lite Kalabalik i kombination med det ljuvliga från Hultquist Copenhagen.  Det sistnämnda hittades i helgen i butik Slottstallet - en liten pärla, mitt ute bland vintervita åkrar och fält utanför Höganäs. Väl värt ett besök!

Ha en fin torsdag!

24.1.12

Välkommen in


Idag några bilder från vår hall som varit i förändring en tid. 
Från stormönstrat och trångt ombonat till ljust, svalt och lättandat. 
Ett försök att hitta lite ordning och struktur i en vardag med barn och stök.

Höggravid tog jag tag i projektet (det är något märkligt & uråldrigt med de där graviditetshormonerna som får en att vilja boa och skapa ett vackert näste för sitt barn) - rev ner, spacklade, målade och letade detaljer. Hittade den finaste - avskavda och nötta - brädan med krokar i butiken Hemma hos Emla och drabbades av ögonblicklig förälskelse. 


Till de små - som inte når så högt att hänga sina kläder - en mindre bräda med krokar, funnen i all hast på en loppis.


Porslinsblomman, som tycks ha ett evigt liv, fick en ny tillvaro i krukan från Tine K/Blackballoon.

Just nu silar det bleka vinterljuset in genom fönstren och på hallgolvet ligger raggsockarna, avslängda av mannen efter att ha värmt morgonkalla fötter innan det var dags att gå till jobbet.
Själv ska jag ta en kopp te till - om jag hinner innan lillen vaknar ur sin förmiddagssömn.

Kram.

21.1.12

Leta inspiration



Ibland får man en obändig lust att söka inspiration och blåsa lite på den där glöden som man ju vet ligger där inne och pyr - men som kan glömmas bort mellan vardagsbestyr och måsten. Och då är man ju tacksam över att veta var man ska leta. Magasin 36 & Butiken i Höganäs är ett sådant ställe - där det sällsynta möter det sköna och där ljuset har en alldeles egen magi. Vi trotsade gråtung regnväta, virvlande snöyra och pustande stormbyar och tog oss dit idag - och jomenvisst, där, bland skimrande keramik & tunga textilier, antika smycken & udda ting, där hittade jag den där känslan - som man inte riktigt kan ta på, men som man vet att man har hittat när hjärtat fladdrar lite fjärilslätt - och en nytänd lust att berätta om det vackra i bild och ord.

Och jo. Ett och annat fick ju följa med hem också. Men mer om det en annan dag. För nu räcker det med att ha hittat till den där lilla längtan i bröstet. Packa upp det prassliga silkespappret och titta på skatterna - det sparar jag till morgondagen.



Och tack fina ni. För era kommentarer på mitt förra inlägg. 
Det känns viktigt att få berätta och att få dela med sig av övertygelsen om att det går att förändra. 

Steget från Ugandas slum till en inredningsbutik kan kännas lång - och som ett stort hopp från ett inlägg till ett annat. Men det finns så många olika världar som vi rör oss mellan och så många upplevelser som sätts samman till det som kallas livet - att jag tror att det finns plats för allt. Både det stora och det lilla. Och ibland kanske det ena skapar förutsättningar för att nå ut med det andra - eller?

13.1.12

Att ha sett med egna ögon


 [Det här inlägget är ett svar till dig Emma. ]

För något år sedan reste jag till Uganda (varför jag gjorde det är en annan berättelse). 
I flera år har jag varit engagerad i Barnfonden - en liten fadderorganisation, baserad i Malmö, som hjälper utsatta barn i olika delar av världen. Deras verksamhet bygger helt på att människor som du och jag orkar engagera oss och ge en liten del av det vi har, till dem som inte har. Behjärtansvärt, javisst, och kanske ett sätt att döva ett samvete som säger att vi har det lite för bra i vår del av världen. Lite så var det nog för mig. 
 
Med en liten naggande tanke i bakhuvudet - vad gör egentligen min lilla droppe i havet?
 
Inte kan väl det göra någon skillnad i det stora hela som är världen? Visst, jag får rapporter och brev från mitt lilla fadderbarn, Risala, i Etiopien, med berättelser om skolor som byggs ut, brunnar som grävs och skor som köps. Men skapar det någon förändring på riktigt?

Det var med lite av dessa tankar i huvudet som jag bestämde mig. 
För att se efter med egna ögon.

Som sagt. Jag skulle till Uganda. Jag visste att Barnfonden har verksamhet i landet. Så jag frågade. Får jag besöka era projekt där och se efter själv? Det positiva svaret lät inte vänta på sig, och efter en del mejlkorrespondens med projektkontoret i Uganda hade jag stämt träff med personalen i Kampala.

Några veckor senare stod jag där. Under den gassande solen vid ekvatorn. I ett slumområde i Kampala, där det luktade bränt gummi, ruttnande sopor och mänskligt avfall. Runt omkring mig stod fallfärdiga skjul med plåttak och lerväggar och lutade sig mot varandra - lite som att de förgäves försökte hjälpa varandra att hålla sig upprätta i hettan. Tjocka svarta flugor surrade frenetiskt runt rännilar av stinkande avloppsvatten där barn sorglöst lekte - precis som barn gör överallt i världen.

Kiwanaku Rebecca från projektkontoret pekar och berättar, presenterar mig för människor och låter mig till att börja med möta familjer som INTE är med i Barnfondens projekt - för att visa den verklighet som de allra flesta människor lever i. Och - förstår jag sen - för att jag ska se den enorma skillnaden.





Jag träffar barn med av hunger uppsvällda magar. Jag ser tvååringar som jobbar och som tvingats in i vuxenroller obarmhärtigt tidigt i livet. Jag kikar in i hem som luktar otvättad människa, smuts och fattigdom. Jag hör berättelser om familjer som förlorat sina barn i tyfus, kolera och malaria. Jag ser uppgivenhet i föräldrars ögon och skam över att inte kunna föda sin egen familj. Jag får sår i hjärtat och måste febrilt värja mig mot impulsen att ta fram plånboken och köpa mig fri från skuldkänslorna - över att jag inom några timmar kommer att åka tillbaka till mitt hotell, men att människorna här kommer leva i denna misär livet ut.

Jag tror att Kiwanaku Rebecca anar mina känslor. För plötsligt rör hon vid min arm och säger "Kom. Nu ska vi träffa några familjer som är med i Barnfondens (eller Child Fund som det heter här) projekt."

Vi kryssar mellan pölar med avloppsvatten och leriga diken. Plötsligt svänger vi runt ett hörn på ett skjul och en liten oas öppnar sig - mitt i slummen. Frodiga plantor och saftiga grönsaker växer ur mängder av kärl och hinkar på den lilla bakgården. Välmående kycklingar springer runt våra
ben och pickar i sig korn från en presenning på marken. Här bor Namutebi Jalia, en HIV-positiv änka vars familj under ett år har ingått i Child Funds projekt. Hon berättar att hon har utbildats i att odla grönsaker och föda upp kycklingar. Det ger familjen mat och extra inkomster från försäljning på den lokala marknaden. Genom Child Fund har hon också fått tillgång till organisationens Home Based Care Project – ett projekt med uppsökande sjukvårdare i slumkvarteren– vilket har gjort att hon har fått tillgång till bromsmediciner. Hon poserar - först motvilligt, men sedan med ett allt bredare leende - framför min kamera med kycklingar i famnen, samtidigt som hon berättar hur mycket hennes liv har förändrats genom Child Fund. Tack vare inkomsterna kan hon både försörja sin familj och skicka barnen till skolan.

Vi går tillbaka till bilen och åker vidare till stadsdelen Kira där Child Fund driver ett projekt som hjälper kvinnor att ta sig ur våldsamma relationer. Jag blir presenterad för den vackra Mary Nabiseere, en av kvinnorna i projektet, som står bakom ett stånd med tomater, paprikor och andra grönsaker och frukter. I famnen har hon sin ljuvliga lilla dotter som gång på gång avfyrar de soligaste av leenden.


Med hjälp av Child Fund har Mary tagit sig loss från en misshandlande make och ingår nu i det
kooperativ som organisationen driver där kvinnor får lära sig att sälja grönsaker och frukt och på så sätt kan försörja sig och sina barn. Jag blir både förvånad och mycket imponerad över att det finns projekt som detta i ett land där samhället är uppbyggt kring manliga strukturer och månggifte traditionellt är tillåtet.

Efter ytterligare en bilfärd kommer vi fram till ett hus i utkanten av Kampala. På den leriga uppfarten blir vi mottagna av Namutebi Olivia, en reslig kvinna i vacker klänning och vita pumps (!). 
Håret är lagt i prydliga lockar och hela hon utstrålar stolthet, självkänsla
- och kanske framför allt - värdighet. 


Jag lyssnar till hennes berättelse med djup fascination. För två år sedan fick hon och hennes familj tio kycklingar av Child Fund (många av er kanske själva har gett bort något liknande i julklapp? Många organisationer har ju sådana gåvosystem). 
Idag har jag 2800 kycklingar och höns” säger hon och jag tappar hakan i ren förvåning. 2800! Hon går före oss och visar vägen runt huset. Plötsligt uppenbarar sig en lada med plåttak, byggd av tegel, pinnar, hönsnät. Från varje hörn hörs kackel och när jag tittar in ser jag hönor och kycklingar så långt ögat kan nå. Namutebi Olivia berättar hur hon genom Child Fund fick lära sig att avla på de kycklingar hon fick från början. Hennes bröder blev så imponerade över arbetet att de samlade in pengar och investerade dem i verksamheten vilket har gjort att hon har kunna expandera till de volymer hon har idag. Hon visar in oss på lagret där kartonger med ägg är staplade från golv till tak. En anställd arbetare plockar ägg i flak som sedan ska iväg till marknaden. 

Någonstans i världen sitter alltså någon som har fått ett gåvokort från en vän där det står något i stil med "Tack vare dig har en familj i Uganda fått tio kycklingar." Tänk om denna människa visste vilken skillnad denna gåva har gjort. Tänk om han eller hon visste att tack vare de tio kycklingarna har en kvinna i Uganda byggt upp ett helt företag, som inte bara ger familjen mat och inkomster, utan som skapar arbetstillfällen och - kanske framförallt - ger människor en känsla av värdighet och stolthet. Över att själva kunna skapa förändring.

När jag är på väg in i bilen för att åka därifrån ber Namutebi Olivia oss plötsligt vänta, springer iväg in på lagret och kommer ut med ett flak ägg som hon räcker över till mig. Överraskad och rörd kan jag bara få fram ett av de få ord jag lärt mig på Luganda ”Weebale” (tack). 
”Kale” svarar hon och ler.

På väg tillbaka till hotellet känner jag mig omtumlad, ödmjuk men också hoppfull efter dagens upplevelser. Det går att göra skillnad. Det må vara att det är små droppar i det stora havet, men för de människor som får hjälpen betyder det hela världen. För Mary Nabiseere och Namutebi Olivia och
deras familjer har det förändrat livet - och det har gett dem kraft och hopp att själva arbeta för att förbättra sin livssituation.

Så ja. Tillsammans kan vi förändra världen. Oavsett vilken organisation vi väljer att stödja. 
Bara vi gör det.

Det har jag sett med egna ögon.

[Om någon undrar: Ja, jag är copywriter. Ja, jag jobbar på en reklambyrå. Ja, jag gör jobb för Barnfonden. Ja, delar av texten och bilderna har varit publicerade. MEN. Det här skriver jag inte i egenskap av copywriter. Inte som anställd på någon byrå. Inte för att jag måste - utan för att jag vill. För att jag brinner. Och för att det här är något jag gjort och upplevt som privatperson. Dessutom är jag mammaledig och långt bort från allt vad jobb heter. ]

10.1.12

Januariljus


Nyss hemkommen från eftermiddagspromenad. 
Kameran full av bilder, kinderna rosiga. 
Ögonen fulla av mättat - och sällsynt - varmt januariljus.
Förundrad över allt det vackra som finns där, bara man tar sig tid att se.

Och så tacksam över att kameran ger mig ögon att upptäcka allt det där vackra.





6.1.12

En fin överraskning



Efter en natt av maratonammande och magknipströstande av den här lille älsklingen satte jag mig imorse vid datorn, sömndrucken, utsjasad och hålögd med en kopp starkt kaffe (i rent medicinskt syfte - jag tycker egentligen inte om kaffe...) i handen. Gissa min förvåning och glädje när jag såg att jag fått en "blog award" av fina Jannike med bloggen Bromans Bravader. Tack Jannike - du gjorde verkligen min dag! Från sömnbristmisär till varm-om-hjärtat i ett nafs!
 
Vad är det då för något jag fått?




Liebster är ett tyskt ord som betyder "käraste" och utnämningen ges bara till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter.
När man får denna utmärkelse gör man följande:
*  Tackar den som givit utmärkelsen och länkar. Tack bästa Jannike.
* Skriver ner högst fem bloggar som awarden ska lämnas vidare till, och meddelar detta med en kommentar hos dem.
* Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare.

Det är ju lite svårt att veta hur många följare olika bloggar har, men jag har valt att ge utmärkelsen vidare till tre härliga bloggar som jag tycker om att följa:

Enkla Ting - för din unika känsla för det vackra
Vintage House - för inspiration och den glädje du utstrålar
A House With a View - för den positiva energi du ger

Tack för att ni delar med er av era foton, tankar och inspirerande idéer!


4.1.12

Favoriter från barnkammaren


Vill visa lite glimtar från dunungens barnkammare. 

Ljuvligaste fårtofflorna från bästa vännerna, Lexingtonnallen från arbetskamraterna, IKEA-mobilen som hängt med i några år och en liten nyårspresentnalle. 







Strax dags att åka till fina vänner för fika och glada barnskratt.

Kram sålänge!

3.1.12

Snart så...


Vill bara titta in mellan amningarna och blöjbytena och klädtvättarna och önska er en god fortsättning på det nya året. När rutinerna som tvåbarnmamma har börjat sätta sig ska jag försöka bli mer aktiv på bloggen - det är ju ett andningshål som jag nästan blivit beroende av efter bara några månader. Men just nu finns inte mycket tid över - så tack ni som ändå tittar in här och har tålamod. Snart ska det bli mer av både foton och inredning och tankar och funderingar. 

Tills dess. Stor kram!