13.1.12

Att ha sett med egna ögon


 [Det här inlägget är ett svar till dig Emma. ]

För något år sedan reste jag till Uganda (varför jag gjorde det är en annan berättelse). 
I flera år har jag varit engagerad i Barnfonden - en liten fadderorganisation, baserad i Malmö, som hjälper utsatta barn i olika delar av världen. Deras verksamhet bygger helt på att människor som du och jag orkar engagera oss och ge en liten del av det vi har, till dem som inte har. Behjärtansvärt, javisst, och kanske ett sätt att döva ett samvete som säger att vi har det lite för bra i vår del av världen. Lite så var det nog för mig. 
 
Med en liten naggande tanke i bakhuvudet - vad gör egentligen min lilla droppe i havet?
 
Inte kan väl det göra någon skillnad i det stora hela som är världen? Visst, jag får rapporter och brev från mitt lilla fadderbarn, Risala, i Etiopien, med berättelser om skolor som byggs ut, brunnar som grävs och skor som köps. Men skapar det någon förändring på riktigt?

Det var med lite av dessa tankar i huvudet som jag bestämde mig. 
För att se efter med egna ögon.

Som sagt. Jag skulle till Uganda. Jag visste att Barnfonden har verksamhet i landet. Så jag frågade. Får jag besöka era projekt där och se efter själv? Det positiva svaret lät inte vänta på sig, och efter en del mejlkorrespondens med projektkontoret i Uganda hade jag stämt träff med personalen i Kampala.

Några veckor senare stod jag där. Under den gassande solen vid ekvatorn. I ett slumområde i Kampala, där det luktade bränt gummi, ruttnande sopor och mänskligt avfall. Runt omkring mig stod fallfärdiga skjul med plåttak och lerväggar och lutade sig mot varandra - lite som att de förgäves försökte hjälpa varandra att hålla sig upprätta i hettan. Tjocka svarta flugor surrade frenetiskt runt rännilar av stinkande avloppsvatten där barn sorglöst lekte - precis som barn gör överallt i världen.

Kiwanaku Rebecca från projektkontoret pekar och berättar, presenterar mig för människor och låter mig till att börja med möta familjer som INTE är med i Barnfondens projekt - för att visa den verklighet som de allra flesta människor lever i. Och - förstår jag sen - för att jag ska se den enorma skillnaden.





Jag träffar barn med av hunger uppsvällda magar. Jag ser tvååringar som jobbar och som tvingats in i vuxenroller obarmhärtigt tidigt i livet. Jag kikar in i hem som luktar otvättad människa, smuts och fattigdom. Jag hör berättelser om familjer som förlorat sina barn i tyfus, kolera och malaria. Jag ser uppgivenhet i föräldrars ögon och skam över att inte kunna föda sin egen familj. Jag får sår i hjärtat och måste febrilt värja mig mot impulsen att ta fram plånboken och köpa mig fri från skuldkänslorna - över att jag inom några timmar kommer att åka tillbaka till mitt hotell, men att människorna här kommer leva i denna misär livet ut.

Jag tror att Kiwanaku Rebecca anar mina känslor. För plötsligt rör hon vid min arm och säger "Kom. Nu ska vi träffa några familjer som är med i Barnfondens (eller Child Fund som det heter här) projekt."

Vi kryssar mellan pölar med avloppsvatten och leriga diken. Plötsligt svänger vi runt ett hörn på ett skjul och en liten oas öppnar sig - mitt i slummen. Frodiga plantor och saftiga grönsaker växer ur mängder av kärl och hinkar på den lilla bakgården. Välmående kycklingar springer runt våra
ben och pickar i sig korn från en presenning på marken. Här bor Namutebi Jalia, en HIV-positiv änka vars familj under ett år har ingått i Child Funds projekt. Hon berättar att hon har utbildats i att odla grönsaker och föda upp kycklingar. Det ger familjen mat och extra inkomster från försäljning på den lokala marknaden. Genom Child Fund har hon också fått tillgång till organisationens Home Based Care Project – ett projekt med uppsökande sjukvårdare i slumkvarteren– vilket har gjort att hon har fått tillgång till bromsmediciner. Hon poserar - först motvilligt, men sedan med ett allt bredare leende - framför min kamera med kycklingar i famnen, samtidigt som hon berättar hur mycket hennes liv har förändrats genom Child Fund. Tack vare inkomsterna kan hon både försörja sin familj och skicka barnen till skolan.

Vi går tillbaka till bilen och åker vidare till stadsdelen Kira där Child Fund driver ett projekt som hjälper kvinnor att ta sig ur våldsamma relationer. Jag blir presenterad för den vackra Mary Nabiseere, en av kvinnorna i projektet, som står bakom ett stånd med tomater, paprikor och andra grönsaker och frukter. I famnen har hon sin ljuvliga lilla dotter som gång på gång avfyrar de soligaste av leenden.


Med hjälp av Child Fund har Mary tagit sig loss från en misshandlande make och ingår nu i det
kooperativ som organisationen driver där kvinnor får lära sig att sälja grönsaker och frukt och på så sätt kan försörja sig och sina barn. Jag blir både förvånad och mycket imponerad över att det finns projekt som detta i ett land där samhället är uppbyggt kring manliga strukturer och månggifte traditionellt är tillåtet.

Efter ytterligare en bilfärd kommer vi fram till ett hus i utkanten av Kampala. På den leriga uppfarten blir vi mottagna av Namutebi Olivia, en reslig kvinna i vacker klänning och vita pumps (!). 
Håret är lagt i prydliga lockar och hela hon utstrålar stolthet, självkänsla
- och kanske framför allt - värdighet. 


Jag lyssnar till hennes berättelse med djup fascination. För två år sedan fick hon och hennes familj tio kycklingar av Child Fund (många av er kanske själva har gett bort något liknande i julklapp? Många organisationer har ju sådana gåvosystem). 
Idag har jag 2800 kycklingar och höns” säger hon och jag tappar hakan i ren förvåning. 2800! Hon går före oss och visar vägen runt huset. Plötsligt uppenbarar sig en lada med plåttak, byggd av tegel, pinnar, hönsnät. Från varje hörn hörs kackel och när jag tittar in ser jag hönor och kycklingar så långt ögat kan nå. Namutebi Olivia berättar hur hon genom Child Fund fick lära sig att avla på de kycklingar hon fick från början. Hennes bröder blev så imponerade över arbetet att de samlade in pengar och investerade dem i verksamheten vilket har gjort att hon har kunna expandera till de volymer hon har idag. Hon visar in oss på lagret där kartonger med ägg är staplade från golv till tak. En anställd arbetare plockar ägg i flak som sedan ska iväg till marknaden. 

Någonstans i världen sitter alltså någon som har fått ett gåvokort från en vän där det står något i stil med "Tack vare dig har en familj i Uganda fått tio kycklingar." Tänk om denna människa visste vilken skillnad denna gåva har gjort. Tänk om han eller hon visste att tack vare de tio kycklingarna har en kvinna i Uganda byggt upp ett helt företag, som inte bara ger familjen mat och inkomster, utan som skapar arbetstillfällen och - kanske framförallt - ger människor en känsla av värdighet och stolthet. Över att själva kunna skapa förändring.

När jag är på väg in i bilen för att åka därifrån ber Namutebi Olivia oss plötsligt vänta, springer iväg in på lagret och kommer ut med ett flak ägg som hon räcker över till mig. Överraskad och rörd kan jag bara få fram ett av de få ord jag lärt mig på Luganda ”Weebale” (tack). 
”Kale” svarar hon och ler.

På väg tillbaka till hotellet känner jag mig omtumlad, ödmjuk men också hoppfull efter dagens upplevelser. Det går att göra skillnad. Det må vara att det är små droppar i det stora havet, men för de människor som får hjälpen betyder det hela världen. För Mary Nabiseere och Namutebi Olivia och
deras familjer har det förändrat livet - och det har gett dem kraft och hopp att själva arbeta för att förbättra sin livssituation.

Så ja. Tillsammans kan vi förändra världen. Oavsett vilken organisation vi väljer att stödja. 
Bara vi gör det.

Det har jag sett med egna ögon.

[Om någon undrar: Ja, jag är copywriter. Ja, jag jobbar på en reklambyrå. Ja, jag gör jobb för Barnfonden. Ja, delar av texten och bilderna har varit publicerade. MEN. Det här skriver jag inte i egenskap av copywriter. Inte som anställd på någon byrå. Inte för att jag måste - utan för att jag vill. För att jag brinner. Och för att det här är något jag gjort och upplevt som privatperson. Dessutom är jag mammaledig och långt bort från allt vad jobb heter. ]

4 kommentarer:

  1. Tack snälla för ett sååå jättefint inlägg!!! Jag satt här och ömsom kände tårar och ömsom log... livet! Det finns ingen rättvisa, men det finns möjligheter! Och så mycket vi har att vara tacksamma för!! Och hur mycket vi inte känner till samtidigt, som vi begraver oss i negativa tankar om kallingar som ligger slängda här och där men inte i tvättkorgen!!

    Sååå tänkvärt inlägg!!!!

    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam aka

    SvaraRadera
  2. Wow vilket inlägg.
    Satt här med dåligt humör, arg och bitter, men nu känns det rätt trivialt. Tänk ändå hur bra vi har det och så många som har det så mycket mindre bra. Dåligt till och med. Ditt inlägg ger perspektiv. Verkligen!

    SvaraRadera
  3. Hej fina du!

    Vilket fantastiskt inlägg! Sitter här och blir alldeles rörd. ♥ Tack för dina fina rader & bilder och för att du delade med dig av allt detta. Underbart!

    Kram Jes ♥

    SvaraRadera