Generationer

Det kommer lite som en överraskning. Överväldigar en. Det där med att plötsligt uppskatta det man har. Det är något som jag tror obevekligt händer när man själv blir förälder. Att man ser sina föräldrar i ett annat ljus. Att de plötsligen kommer närmre, blir viktigare. Inte bara för att de finns där som barnvakter och stöd när barnen är febriga och ynkliga och jobbet hopar sig. Nej, de blir viktiga för att de utgör en länk. Mellan då och nu. Mellan det som fanns och det som blir. Mellan mig och mitt barn och generationer och minnen.

När jag var liten var mormor min bästa vän. Hon och jag viskade hemligheter i skogarna, bakade kakor av tvållödder och ost, skrattade i solskenet och klädde ut oss till Charles och Diana och var vackra och kungliga och fnittriga på samma gång. Hon kunde se genom väggar med sitt "trollöga" och jag lever fortfarande i tron att hon var lite, lite magisk.

Därför är det så skönt att se min son ta sin mormor i handen och bjuda med henne på utflykt i fantasin för att äta plastmorötter med låtsasketchup, se glädjen och värmen när de kramas och höra deras fniss när de smyckar sig med pärlhalsband för att bli prins och prinsessa.

Kanske kommer min son en dag minnas sin mormor som sin bästa vän. 

Och tro att hon också är lite, lite magisk.