Det här med horn

Överallt dyker de upp - hornen. I inredningsreportage, på bloggar, i tidningar och magasin. I fina gatans butiker, på loppisar, i slott och i koja. De hängs på väggar, läggs på bord, pryds med girlanger och ljus. De har blivit en symbol för att ta in naturen, att komma lite närmare det där naturliga, obearbetade, råa.

Själv är jag lite kluven. Med en jägare till pappa är jag uppväxt omringad av rådjurskranier och vildsvinsbetar på väggarna. De har hängt där som symbol för människans nedläggande av besten, civilisationens segern över vilddjuret. Men också som ömsinta minnen av de djur vi har njutit av under fantastiska middagar. Djur som har gett oss sitt kött för näring och överlevnad.

Just därför är det lite märkligt för mig att se horn och kranier i chica hem och butiker, där de hänger utan länk till sitt ursprung, utan reflektion över deras tillkomst. Snart nog kommer inredningsvurmen gå över och alla dessa horn - och de djur som bar dem - förpassas in i glömskan.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet egentligen inte. Se det som en reflektion över varelsers  förgänglighet och hågkomst, över minnen och estetik. Över natur och civilisation.

Här hemma har ett par buffel(?)horn hängt med under många år. Vi vet inte dess historia eller ens varifrån det kommer. Innan det kom till oss fanns det i gömmorna på ett museum.

Ibland stryker jag över fogarna i kraniet och känner hornens skrovlighet under mina fingrar och tänker på det djur som en dag för länge sedan gav sitt liv. Och tänker i mitt stilla sinne att jag aldrig ska pryda dig med juleglitter utan låta din skönhet och okända historia smycka vår vägg i värdighet. 

Även långt efter det att rådjurs- och älghornen har försvunnit ur den rådande inredningstrenden.